04:22, lördag natt.

PANG! PANG!

Jag vaknar med ett ryck och går mot fönstret som står på vädring för att se ut. I samma sekund som jag försiktigt drar undan den vita gardinen ser jag i skenet av en gatlykta en man med en dragen pistol skjuta igen. PANG! PANG! PANG

Han står i vändplatsen nedanför mitt fönster i en stor vit t-shirt som absorberar det lilla ljus som finns och gör honom nästan självlysande mot den mörka bakrunden. Den svarta pistolen syns lika tydligt den.

Jag drar snabbt för gardinen och går mot sängbordet och mobilen och slår 112 för andra gången denna vecka.

När jag sitter i telefonen hör jag bilar rivstarta och det som nyss var en orolig febernatt blev en vaken timma och samtal med polisen. Jag var den enda som hann se skytten och min beskrivning av en smal svart man med en stor vit t-shirt och mörka baggyjeans känns fruktansvärt klichè när jag hör polisen upprepa mitt nyss givna signalementet till sin kollega.


04:22 den 30 juli förlora jag något som var mig kärt. Min trygghet. Jag hoppas innerligt att du som sköt känner dig lika otrygg i ditt hem som jag hädan efter gör i mitt. Tack så mycket!